Utséende. Alltid finns det saker man är missnöjd med. Det finns saker som verkligen stör mig långt in i hjärnan och bygger upp ett hat som liksom äter upp mig inifrån. Det finns saker med mitt utséende som jag avskyr och tänker på hela tiden. Ett konstant störningsmoment som jag anpassar hela min vardag efter: vilken sida jag vänder hit, hur jag ler och pratar osv.
Sen finns det ju det jag är nöjd med också (misstolka mig inte). Men varje dag är en resa där jag kämpar för att komma närmre ett tillstånd där jag helt och fullt accepterar den jag är.
Men på tal om utséende, så kollar jag igenom gamla bilder på pappas dator, och har satt ihop en liten tidsresa. Jag kommer ihåg när jag...
bara var helt villkorslöst söt.
inte brydde mig i över huvud taget om hur jag såg ut (tyckte att jag var snyggast i världen)!
hade tänder som satt helt huller om buller!
tyckte att de här byxorna var de snyggaste som fanns, och de funkade i vilken kombination som helst!
alltid hade pannband eller diadem. Alltid.
inte hade en enda finne i ansiktet.
började bli medveten om hur min kropp såg ut...
hade långt blont hår som hängde ner på ryggen.
hade tandställning och var smal som en pinne. Det här var 2 eller 3 somrar (och 10 kg) sedan. Mycket jobbigt att titta på, ja...
klippte av mitt hår till en page och åkte på militärläger direkt. Var tvungen att ha en kortkort liten sylvass tofs i två veckor, riktigt dålig timing.
klippte en helt galet annorlunda frisyr. Blev en människa under ett hår, en ikon, en vandrande kalufs, någon som jämt och ständigt förknippas med sin frilla och värst av allt: börjar förknippa sig själv lite för mycket med den.
Ja, det är bara en liten del av min resa. Jag får ursäkta för eventuellt stötande material.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Något på hjärtat? Hjärtat?