Det tog hela dagen! Men nu är det gjort! Jag vaknade, jag åt, jag åkte dit, jag gjorde provet, jag klarade provet och fick höra de goa orden: "Bäst hittills, sträck på dig!" och då tänkte jag: Herregud, jag har min Mamma, jag behöver inte en person till som säger åt mig att sträcka på mig!
Så sprang jag runt och skrattade och var glad? Nej, deppig och gråtfärdig och förlorad var jag. Men jag vet ju inte vad jag ska ta mig till med hela grejen. Vet inte vad jag känner. Vet inte vad jag tänker. Vet inte... om jag ska åka till Känsö i sommar. Helt enkelt. Beslutsångesten äter upp mig inifrån. Jag tänker att, förutom mina närmaste älsklingstjejer, vilka kommer sakna mig där? Är jag inte bara ett litet och konstigt störningsmoment i gruppen? Jag känner mig mobbad, är mobbad, beter mig som... ja, vadå? Jag känner inte igen mig själv när jag är där.
Oj vad folk kommer tröttna på mig och mitt velande. Men men. Mamma kommer hem ikväll, skönt! Nu: gitarr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Något på hjärtat? Hjärtat?